Fasen, tiden går i livet och plötsligt har det dundrat förbi en vecka eller två igen. Det händer grejjer!

Vi flyttar på jobbet och det har av naturliga skäl varit en del stök kring det. Jag som dels har jobbat (alldeles för?) många år på samma arbetsplats har samlat på mig saker, dels så tillhör jag den där osäkra, gamla, teknikfientliga stenåldersbefolkningen som gillar att ta en papperskopia att ha som backup eftersom jag inte begriper mig på teknik. Den känns så nyckfull och som om den plötsligt ska tappa bort mina dokument.

Med andra ord fanns det skåpvis och hyllmetrar med pärmar och mappar och dokumentsamlare som innehöll saker jag inte ens kom ihåg att jag har vetat. (Vilket nästan fick mig att spara vidare på det eftersom jag helt uppenbart behövde det …?) Men jag tog hänsyn till mina begränsningar, nödvändigheten av materialet i mitt dagliga jobb, internet med google och allt annat liknande samt frekvensen med vilken jag läser och bläddrar i materialet och det hela slutade med att jag numera får plats i ett skåp. Ett enda!! S å  j ä k l a  s k ö n t !

Dessutom flyttar vi från lokaler som ligger i ett industriområde som på kvällar, nätter och helger håller på med mycket bakluckeförsäljning av precis allt som finns här i världen. Ett område som är ett Mecka för människor med en faiblesse för lastbilar och långtradare då det kryllar av dem. Det ligger en Thaikiosk i området och så finns det en liten (ganska usel om man ska vara ärlig) lunchrestaurang, i övrigt så hänvisas vi till medhavda lunchboxar.

Nu ska vi sitta i ett stort centrum där det kryllar av affärer och restauranger. Jag kan välja på i stort sett vad jag är sugen på just för dagen till lunch och kan varva med lunchlådor när jag känner mig fattig. Jag känner hur det liksom pirrar i mig och rycker i min plånboksarm och jag kan knappt bärga mig tills vi kommer dit så jag kan börja drälla runt på reor under mina luncher …

Jamen, eller hur?

Igår på jobbet så kom min nya jobbdator. IT-killen kom med en liten vagn dragande med kartongerna med min nya laptop, dockningsstation, den vadderade väskan och hela nystanet av sladdar. Jag är inte det minsta intresserad av att montera ihop elektronik så jag reste mig artigt från min stol och sa att han skulle köra hårt. Installera på, bara, uppmuntrade jag honom.

Han installerade och monterade, satt ihop sladdar och drog bort andra och det som under en period såg ut som en IT-support på mitt skrivbord blev jättefint ett vanligt tråkskrivbord igen med trista papper på.

Han bad mig logga in med mina uppgifter så han kunde pyssla till min mejl och andra personliga inställningar. Funkade skitbra!

Sedan jobbade jag så det rök om det resten av dagen.

Idag när jag kom till jobbet och dockade in min dator så tryckte jag in mina inloggningsuppgifter och datorn surrade snällt igång. Däremot så vägrade den att ta kontakt med servern. Det kom upp en blaffa där det stod något om att användarid:et inte kunde connect to server.

Eftersom jag är fullkomligt okunnig, ointresserad och otålig i största allmänhet när det gäller elektronik – den ska bara fungera! – blev jag lätt irriterad. Hade jag tyckt att det var intressant med att grotta i datorer och jobba med sladdar så hade jag jobbat på IT-avdelningen.

Jag tryckte febrilt på lite knappar och kände att mina tryckningar blev hårdare och hårdare. Att det ska vara så svårt att installera en ny dator så att det flyter på, liksom! Jag mumlade några väl valda ord om halvgjorda jobb och bristande intresse för andras situation.

Inget att kämpa med själv i alla fall eftersom jag inte fattar. Det kan lika gärna vara en grej i grejen som är trasig som att en inloggningsuppgift inte är registrerad så jag ringde lite irriterat till IT-avdelning och gav order om att de skulle komma. Det var dessutom bråttom, hotade jag.

En annan kille än den igår kom förbi och började smattra lite på tangentbordet. Nä, det var ju ingen kontakt med servern. Han petade på en sladd och jag hörde ett smättande ljud. Han tittade på mig som om jag var mindre begåvad (vilket han hade rätt att göra) och sa sedan lite förvånat: Nätkabeln var inte i.

Amen, vafa …!!! Så enkelt får det inte vara!!!! Det funkade ju igår! Och jag har minsann inte pillat på några sladdar eftersom det är det tråkigaste jag vet.

Någon mer än jag som har oknytt som går omkring på nätterna och drar ut sladdar och ställer till oreda …?!

Det roar mig att se vad olika människor har googlat på och sedan hamnat på min blogg.

Väldigt vanligt är sökbregreppet ”de olika intelligenserna” men även ”att flytta utomlands”.

Jätteofta är det sökbegreppet ”rödhåriga älskare” men även ”det är inte dig det är fel på, det är mig”.

Det där är saker jag vet att jag har skrivit om så det är inget konstigt.

Mera märkligt är det i så fall att följande sökbegrepp kommer upp: ”min sambo och hennes manlige bekant diskuterar hennes mens” och ”hon bröt benet i en stövel” …

Det får mig att fundera över vad jag skrivit om under det år som gått? Egentligen?! Hur full har jag dessutom varit …?!?

Vad är det som gör att det alltid går att på ett kontor se vem eller vilka som jobbar på IT-avdelningen?! (Nänä, jag använder inga som helst generaliseringar!)

På mitt jobb så är de flesta väldigt propert klädda, många i kostym (beroende på rang, titel och lön, misstänker jag …) och de allra flesta har nyborstade skor, strukna kläder, strumpor som matchar, skjortor och slipsar som passar ihop och hela och rena kläder. Ja, de är propra, helt enkelt.

Men emellanåt när jag får problem med min dator eller liknande så dyker De upp …

De där med många tatueringar som inte göms under långärmade skjortor. De som har finurliga örhängen i flera hål med olika storlek i sina öron. De som har roliga frisyrer som står åt olika håll. De som har dödskallesmycken, t-shirts med hårdrocksband på och plånboken fastsatt i en kedja som hänger ner från jeansen. Jeansen som för övrigt alltid hänger ner på höfterna så jag blir både förtjust och nervös över möjligheten att de kanske glider av …

De som – när de kommer efter att ha blivit kallade – börjar tappa på tangentbordet med en enorm självsäkerhet så att det flippar fram rutor med obegripligheter i som de skriver sina långa ramsor med koder i och jag hör hur de mumlar sina mantran: grafikkort, megabyte, minneskapacitet, blåsa ur …

De där som jag har den djupaste respekt för eftersom det de gör är komplett och fullständigt främmande för mig samtidigt som jag är helt beroende av och komplett i händerna på dem …

Vad är det som gör att det är så?!

Den 20:e april fyllde min pappa år. Han blev 75. Så jag och mina barn åkte alla femtio milen dit för att fira lite grand.

Jag hade under vintern och våren hemlighetsmakat med mamma om att åka dit helt i hemlighet. Pappa visste med andra ord absolut ingenting. Han trodde att jag jobbade mycket och att mina barn var våldsamt uppbokade av annat just den veckan. 

Jag har nyckel hem till mina föräldrar och efter att ha haft kryptiska telefonsamtal med min mamma längs vägen dit så smög jag och mina barn oss in i lägenheten och gick ut till balkongen där mina föräldrar satt och sjöng ”Jamåhanleva …” samt räckte över en stor blomsterkvast till honom.

Han blev ju överraskad, det kunde jag se. Lite artigt harklade han sig och sa att det var då en överraskning som han inte hade väntat sig. Han tackade lika artigt för blommorna och sa att det var en kul överraskning.

Vi stannade i två nätter för sedan var vi tvungna att åka hem igen till Stockholm och andra åtagande såsom träningsläger på Åland för fotbollsdottern. Under den tiden så hann vi bland annat gå ut och käka på restaurang samt räcka över en tavla som jag beställt av en tjej jag hittat på nätet. Hon hade målat en tavla av mina barn i svartvitt och den var galet bra!

Min pappa var hela tiden artig och tacksam men utan att riktigt ge ifrån sig någon reaktion. Min mamma däremot sa att han var glad och nöjd över allt som hände.

Vi åkte hem efter två nätter och fortsatte vårt liv som vanligt här i Stockholm.

För två dagar sedan ringde min pappa hem till mig och sa ungefär följande:

- Jag vill bara tacka för tavlan jag fick när jag fyllde år!

- Kom du på det nu? undrade jag förvånat.

- Nä, eller jo, eller … Jag blev så komplett överraskad över att ni kom dit så jag tror inte att jag har fattat det förrän nu! Jag brukar gå och ställa mig och titta på tavlan ibland och då förstår jag att ni faktiskt var här och då blir jag så glad och tavlan är helt fantastisk och tänk att ni faktiskt var här och jag tror inte att jag har tackat ordentligt än. Tack för allt som hände när jag fyllde år!!!

Seg reaktion?

I bilen i morse när jag och min 9-åriga son satt och småpratade som vanligt på väg till skola och jobb så blev han plötsligt allvarlig. Han sa:

- Mamma, det är minsann inte så som man tror ibland.

Nä, det har han i och för sig rätt i men är det inte lite för tidigt att bli desillusionerad vid nio års ålder?!

Jag frågade honom vad han menade.

- Jo, du vet. Jag gillar ju kakor. Och jag ääälskar ost! Och igår som mellis på fritids så fick vi ostkaka. Då tänkte jag att det bara måste ju vara jättejättegott eftersom det är både kaka och ost så jag tog en stor bit. Men, mamma, det var inte alls gott. Visst är det konstigt??

Jag måste bekänna.

Jag har blivit beroende. Jag sitter på jobbet och längtar och väntar till jag kommer hem och kan ägna mig åt mitt igen. Jag har hållit på i flera veckor nu och det blir bara värre efter hand, känns det som.

Vad är då min ”drog”? Jo, jag spelar spel på en gratissida. Men inte vilket spel som helst! Nä, det duger inte. Jag har provat massor, massor av olika slags spel och inte riktigt kunna fastna i det. Men det som heter Bollkanon är helt förrädiskt och förförande.

Det är förtrollande, helt enkelt. Det är så lätt att ”Bara en enda gång till …”. Jag har kommit dithän att jag spelar Bubble Hit/ Bubble Shooter i timmar varje dag. Jag försummar annat såsom att vattna min paprikaodling eller fixa disken efter middagen för att kunna frossa i mitt beroende.

Jag ser bollar skjutas iväg för att tömma spelfältet och ge mig poäng medan jag fyller i excel-filer på jobbet, jag beräknar vinklar för att träffa rätt boll i huvudet medan jag lagar mat och jag drömmer om runda bollar som rasar av spelfältet på nätterna. Jag sitter och spelar Bollkanon tills jag känner hur ögonen svider och hör hur magen morrar av hunger.

Det finns en känsla av igenkänning i det hela:

Det är Tetristräsket igen …

Nu kommer ett sånt där utlämnande inlägg (där jag är glad att de flesta av er inte vet vem jag är …).

Eftersom jag är supersingel så kan jag hålla på och pyssla lite bäst jag vill själv, hemma. Så igår ställde jag mig i duschen och plötsligt fick jag ett infall: Det var allt längesedan jag rakade musen ...!!! Ja, det var det, det ska jag minsann göra.

Jag tog fram ladyshaven och började lite fint längst ut i ljumskarna. Jag rakade och rakade och det blev finare och finare. Jag tog lite till och jag rakade ännu mer. Det blev bara mindre och mindre kvar och jag tänkte: Äh, vafan, jag tar bort det helt! Det kan ju vara skönt nu till sommaren med lite luft och vind i musen nu när det blir varmt …

Så blev jag klar, klev ur duschen och började torka mig. Ni vet hur man står i badrummet, framför helkroppsspegeln och torkar sig medan man drar in magen och ställer sig i fördelaktiga vinklar för att se hur man ser ut naken …??!

Plötsligt fick jag se! Kvinnan i spegeln framför mig hade en renrakad mus – men vafan hade hon mer?  Hon hade en fettvalk på musen!!!!

Jag blev förfärad och glodde rakt neråt min egen mus – jo, det var min mus som hade en fettvalk!!!

Här kommer några undringar från mig: Är jag sååå himla gammal så att till och med musen börjar hänga neråt marken?! Eller är jag så himla tjock så jag har fått fettvalk på musen?!? Är det detta som kallas för bullfi***?!?!

Nu är busken på utväxt igen för att dölja valken.