Vill bara tala om hur olika vi tänker.

Vi har flyttat mitt jobb som jag sagt tidigare. Numera sitter vi i ett kontor i ett centrum, i en galleria (är det ett svenskt ord?) och vi har i och för sig blivit erbjudna att hyra parkeringsplats där i garaget. Men, det kostar ju pengar. Närmare bestämt 700: - i månaden. Många av mina kollegor tycker det är värt den pengen att få parkera nära och står längst ner i huset.

Jag vill inte parkera upp mina pengar så jag ställer bilen på ett gratisställe en liten bit bort som det tar mig ungefär sju minuter att promenera ifrån till jobbet. Inget ovanligt, liksom. Kommer inte ens att bli jobbigt i vinter med snö och kyla eftersom jag spar 700: - i månaden.

Fatta – jag parkerar hellre gratis, skrapar rutor på vintern och köper ett par extra skor i månaden …

Tjohoo!

Jag har bokat en resa till Tunisien! Jag ska dit i en vecka med mina två barn om två veckor. Det ska bli så skööönt!

Jag fick storhetsvansinne och bokade All-Inclusive på ett hotell med massor av aktiviteter eftersom jag ska åka med en nioåring och en 15-åring som är intresserade av komplett olika saker. Det kommer att finnas minigolf, bågskytte, volleyboll, beachvolley, gym, minifotboll, vattensporter, inomhuspool, utomhuspool, 400 meter till havet och det finns en spa-avdelning på hotellet (som man i och för sig måste betala för) som jag själv ser fram emot. Barnen kan göra sitt medan mamman ligger vid poolen med ett glas vin och väntar på att tiden för massage ska komma …

Dessutom tänker jag såhär:

Tunisien – norra Afrika – mycket sand och öken – många kameler – kameler som blir gamla och dör – mycket kamelskinn – mycket väskor och skor i skinn till liten peng …!!

Jag fick – precis som alla andra – den där årliga löneökningen på några kronor i månaden. Ni vet den där som alla har rätt till för att kompensera inflationen.

Detta hade jag väl råkat nämna hemma, att jag har fått en liten löneförhöjning, alltså.

Nu fick jag för några dagar sedan höra av min nioåriga sons far att han hade berättat det för honom. Ungefär såhär:

- Mamma har fått löneförhöjning men jag har bara fått en byrå …

Där satt den!

Jag har sålt mitt första smycke!

Jag hade (på begäran) med mig lite av mina egenhändigt gjorda smycken till jobbet för att visa och en av mina kollegor fastnade för ett halsband av bärnsten, grön jade, gröna sötvattenspärlor och lite annat lull-lull på. Hon köpte det på stående fot för att ge till sin syster som fyller år snart.

Det ni!

Jag vet att jag det senaste halvåret (typ) inte kan anklagas för att ha varit våldsamt och övernitiskt aktiv i mitt skrivande här på bloggen, men jag tror jag har haft en kris.

Ja, inte sådär tokallvarlig, men ändå. Tillräcklig för att suga musten och orken ur mig. Den har dessutom gett mig biproblem som jag inte räknade med. (Ja, ska jag vara ärlig så räknade jag i och för sig inte med att ha en kris från första början …)

Jag tror att det är en vanlig, sketen ålderkris jag fått.

Tidigare har jag aldrig någonsin haft problem med min ålder utan snarare varit nöjd med att bli äldre och klokare och mer livserfaren och få mer pondus. Jag började kalla mig för trettioåring när jag hade fyllt 28 för det lät så bra, tyckte jag. Lite mer kraftfullt, liksom.

Likadant när jag blev fyrtio, även om livet runtomkring var jobbigt då med separation eftersom jag upptäckte att min sambo haft en annan i ett halvår och allt kring det. Det var bara skönt att bli äldre och mera klok och lugnare på insidan av kroppen.

Men det hände något när jag blev 44. Plötsligt var det jättesvårt att säga hur gammal jag var:

- Jag är fyrtiof … Jag är fyrtiof … Jag är lite över fyrtio.

Plötsligt började jag fundera på om detta var allt det skulle bli av mig? Var detta verkligen allt, liksom? Jag som skulle bli framgångsrik, populär, omtyckt, trevlig, snygg, rik, ha ett otroligt jobb, en otrolig äkta man, otroliga barn, jag skulle vara vältränad, kunna jättejättemycket om jättejättemånga saker – och en massa annat!

Och så upptäcker jag att jag sitter med en vanlig, tråkig lön, ett vanligt, tråkigt jobb, ingen egentlig utbildning även om jag pluggat massor av olika saker, jag är supersingel sedan snart sex år bakåt och ingen, ingen, vill ha mig, jag blir nästan folkskygg emellanåt, jag är varken snygg eller vältränad och efter det senaste halvårets tycka-synd-om-mig-ätande så är jag inte ens särskilt smal längre! Det enda som faktiskt blev något av är att jag har två otroliga barn!! Och det är jag tacksam för!

Tankarna kommer och jag känner mig lite som Basil Fawlty:

- Swisch!! Vad var det?

- Det var ditt liv.

- Oj, det gick snabbt, får jag ett till?

- Nix, det var din ranson ...

Jag har fått en ny hobby igen.

Länge har ju människor gjort sina egna smycken och jag har förundrats och förtjusats. Varit avundsjuk, rent av. Jag har också velat köpa pärlor och tråd och köra igång.

Nu i samband med min semester så tänkte jag ge det en chans så jag köpte lite pärlor och prylar. Jag började trä och blev helt fast! Oj, vad kul det är. Jag vet ju att det finns smycken som jag på insidan av mitt huvud vet hur de ska se ut, men det finns då minsann ingen som har gjort såna. Hur jag än har letat så har det inte funnits. Förrän nu. Hemma hos mig!

Jag hade en av mina bästa ätkamrater hemma hos mig under semestern. Hon är en sådan som jag kan planera god mat, drömma om mat och köpa samt laga god (läs: dyra råvaror) med. Det går bra att prata mat, smaker och kombinationer med henne på ett sätt som inte alla tycker är intressant. Hon är lika nördig som jag på det sättet.

Vi hade ätit middag och druckit gott vin till. Vi var både mätta och mådde fint men ville inte riktigt att det skulle vara slut på det goda än.

Då kom jag på det: Vi borde dricka drink! Det är ju sommar och vad sitter bättre än en Strawberry Daiquiri?! Nä, just det!

Rask utlovade jag denna mumsighet och kastade mig in i frysen för att hämta jordgubbar.

Fanns inga. Nähä, men hallon då? Nix, nej. Vafa …

Nu ville jag verkligen ha Strawberry Daiquiri!

Vad hade jag i frysen då? Jo, men titta! Det fanns frysta blåbär! En Blueberry Daiquiri fick det bli!

Har ni provat det någon gång?! Inte?? Nä, det finns logiska förklaringar till det. Det är inte tillnärmelsevis lika gott som kusindrinken gjord av jordgubbar!

Blåbär har en väldigt tydlig bitter smak som inte passar så himla bra i drinkar, men rätt ovetande om detta så kastade jag ner blåbär, vodka, sockerlösning och pressad lime i en mixer och brummade en stund.

Det hälldes raskt upp i glas och kördes ner sugrör i drinken och jag kände hur det började rinna i mina mungipor. Mummmmms …

Nä. Inte mums. Det var bittert och jag tittade på min vän som, även hon, grinade illa.(Hon är rätt ärlig och tydlig på det sättet)

Sedan provade vi det mesta. Vi hade i vaniljsocker, pressad citron, apelsinlikör, kanel, rom, kakaolikör, ja lite av varje helt enkelt. Inget hjälpte riktigt. Det var fortfarande väldigt tydligt en blåbärsbitter smak på eländet. Beskan var stört omöjlig att få bort. Inget jag rekommenderar alls.

Vi hällde ut sörjan och drack likören rent istället …

Joråsåatte …

Jag fick i helgen höra att jag är ”fett ägig”. Vilket dessutom var sagt med mycket beundran i rösten. Av en nioåring.

Ba’ så ni vet, asså!

Min nioåriga son har en klasskompis som sov över hos oss i helgen och därmed åt både middag, frukost och lunch hos oss.

Jag hörde hur han vid ett tillfälle sa till min son:

- Din mamma är ”fett ägig” på att laga mat.

Fett ägig?!???? kände jag. Ägig?! Att äga någon, säger mina barn när de spelar spel. Det betyder ju alltså att man är bra på något? Fett betyder väl typ, mycket? Alltså ”mycket bra” på att laga mat? Tjoho! Jag kunde tyda och det blev något bra av det!!

Det berömmet jämnar dessutom ut sig ganska rejält av att min 15-åriga dotter är som mest hormonstinn just nu och humöret går både upp och ner. Mest ner. Jätteplötsligt!

Häromkvällen sa jag till henne att hon var tvungen att vara hemma nio på kvällen. Hon höll inte med mig om det och några minuter senare så hör jag henne skrika med tårarna sprutande från ögonen à la Lille Skutt:

- Du vill egentligen att jag ska vara död! och så rusade hon in i sitt rum och smällde igen dörren.

Va …????????????

Vänta, VA!?!?!??!!????!!

Hur gick den översättningen till? Hemma nio = jag vill att du dör?? Vad har jag missat???!?

Jag säger precis som min nioårige son kommer och viskar till mig ibland:

- Mamma, hur länge ska hon vara tonåring …?