Det är härligt att ha katter.

Nu när de har vant sig vid att bo hos mig och de dessutom har insett att jag inte är komplett livsfarlig utan ganska gemytlig så har de blivit tämligen rejält mycket mera sociala. Det är riktigt trivsamt!

Jag sitter ofta i sällskap med minst en katt i soffan när jag tittar på TV numera. På kvällen när jag lägger mig så har den ena katten bestämt sig för att det är hennes uppgift att natta mig ordentligt så hon kommer alltid och ligger och myser en stund med mig vid läggdags. Urhärligt!

En av katterna, hankatten, tror att han är dotterns hund. Han följer henne var hon än går i lägenheten. Han kommer om hon ropar på honom och han bryr sig bara om henne om hon är hemma. Då duger varken jag eller lillbror …

Att ha katter är som att ha fått två småbarn hemma. De är sagolikt nyfikna och måste kolla in vad som händer hela tiden. Varje skåp eller låda som öppnas måste de nyfiket kolla in eller ner i. När de hör ett nytt och främmande ljud måste det undersökas vad det kom ifrån. Och varje morgon när min klocka ringer och jag ska gå upp så står det två glada, intresserade och nyfikna katter nedanför sängen och tittar förväntansfullt upp på mig och hoppas att dagen ska köras igång!

Det är med andra ord sammantaget mycket positivt och uppiggande med de två ärvda katterna!

Idag var jag på dejt nummer två med killen med de spinkiga handlederna.

Efter min första dejt (som jag skrev om i tidigare inlägg) så hade jag ett samtal med en av de vänner jag har som känner mig bättre än många andra.

Eller, samtal och samtal, hon läxade upp mig helt enkelt.

Jag berättade för henne om hur jag hade tyckt att dejten var och att jag hängde upp mig på de smala handlederna och hans eventuella nasala ljud.

Min väninna bara tittade på mig och var tyst en lååång stund. Sedan sa hon att jag i det ögonblicket då och där förverkade min rättighet att komma med standardkommentaren ”det finns ingen som vill ha mig” om jag inte gick på dejt nummer två med gotlänningen som ville träffas igen.

Hon tyckte att jag var det tramsigaste hon någonsin hade hört och hon ville på allvar faktiskt inte höra mig gnälla någon mer gång att ”det är ingen som vill ha mig”.

Jag insåg att hon hade olycksbådande rätt och jag skulle aldrig kunna se henne i ögonen igen om jag inte gick på dejt nummer två. Och den var jag på idag.

Gissa vad?! Det var supertrevligt!!

Hans handleder var inte övernaturligt smala och hans nasala ljud var inte så illa som jag kom ihåg och han är finurlig och kan skämta och han står på sig i sina åsikter när jag trackar honom och han kan vara spydig tillbaka och vi hade intressanta diskussioner och han lyssnar mycket uppmärksamt och intresserat och han kommer ihåg vad som sades förra gången och han vill träffas igen och sjuttsingen om inte jag vill det också!!!

Jag kan meddela att han dessutom har riktigt mjuka läppar …

Usch …

För några dagar sedan gjorde jag en sak som jag inte är helt bekväm med. Jag var på date.

(Alltså, jag har börjat dejta. Jättekonstigt …)

Mannen jag träffade för några dagar sedan genomgick en väldigt noggrann, petig och sträng kontroll i mitt huvud. (Han hade det verkligen inte lätt på insidan av mitt huvud.) Jag synade honom kritiskt uppifrån och ner. Och upp igen. Och ner igen …

Han hade bra skor, snygga kvalitetsskor som tyder på medvetenhet utan att vara snobbig. Hans glasögon var okej. Han hade skjorta med stickad tröja utanpå. Skjortan var orange och det är väl en av de färger som gäller i höst så det verkar ju lite grand som om han bryr sig lagom mycket om sitt utseende.

Han pratade gotländska vilket är förbaskat charmigt men hade vissa nästan som nasala ljud för sig så det verkade ju konstigt. Han var lång och smal vilket är en grundförutsättning för att ens komma på fråga men han hade även kvinnligt spensliga handleder. Är han vek …?

Hans kroppsspråk var bra, hans röstläge var bra, han lyssnade uppmärksamt och intresserat. Han hade fina tänder, lite väl buskiga ögonbryn, rakat huvud som var lite väl blankt (kan man avhjälpa sådant?) Han tog mina skämt lite för allvarligt och han fnissade lite för snällt och artigt åt mina skämt. Jag hade hoppats på att han skulle vara lite mer cynisk och hugga tillbaka eftersom jag skämtar rått och obarmhärtig. (Är han lätt att köra över så att han viker ner sig när jag blir påstridig?! Det vore inte bra …)

Han verkade allmänbildad och stabil (skild sedan 4 år efter ett 20 år lång äktenskap …) och hade två döttrar som var 18 och 16 år som bor varannan vecka hos honom. Det var inget konstigt att prata med honom, det blev aldrig pinsamt tyst och tiden rusade.

Han har sedan dess både mejlat och sms:at och tackat och sagt att det var trevligt och att han vill ses igen. Han undrar om vi inte kan träffas och ta ett glas vin.

Hur ska jag göra …

Jag har länge försökt att ducka undan sanningen men i morse såg jag den i vitögat – hösten har kommit.

Det känns inte helt rättvist eftersom jag inte har haft sommar färdigt än.

Jag har till exempel inte hunnit använda alla mina olika sorters sandaler än. Det finns sandaler som fortfarande väntar på att bli burna av mig nu i sommar.

Borde det inte finnas utrymme för en sådan sak …?!

Nu är jag sådär löjligt nöjd med mig själv.

Igår kväll gjorde jag det där som bara måste ske ibland fast jag inte har lust i en enda cell i min kropp. Vattnet har under alldeles för lång tid runnit oroväckande långsamt ner i röret när vi har tvättat händerna i badrummet. Därför kände jag att det nu var tvunget att rensas i de där rören som finns under handfatet vare sig jag hade lust eller inte eftersom ingen annan i mitt hem verkade förstå vad som skulle göras. Varken mina barn eller de nyinflyttade katterna - som jag ett ögonblick hyste ett litet hopp till eftersom de brukar gå omkring och pyssla på nätterna när vi andra sover - har tagit tag i ärendet. Igår kväll var det hardcore rensa rören under handfatet i badrummet som gällde.

Fy, fasen! Vad äckligt det är!

Det håret jag petade ur därifrån kan fan räcka till en hel peruk. Vad tror ni om att tvätta det, torka det, kamma det och sedan sälja det till en perukmakare – för visst får man bra betalt för riktigt människohår …?

Lukten var inte att leka med och det stod två katter i dörröppningen med rynkade nosar och tittade äcklat på mig.

Jag sprutade mitt starkaste rengöringsmedel på de delar som jag skruvade isär och rengjorde dem i badkaret (som för övrigt skurades efteråt) och sedan fick jag storhetsvansinne och rensade avloppet under badkaret medan jag ändå höll på.

Samma, äckliga visa där …

Efteråt tröstade jag mig med en jättekopp med kaffe och en film på TV.

Och idag var det en fröjd att både duscha och tvätta händerna! Fasen vad fort vattnet rinner undan nu!

Min skrivarkurs har startat och här kommer en övning som jag gjort. Jag skulle skriva en kärleksförklaring på max 2500 tecken …

Jag älskar dig! I love you! Te quiero! Ich liebe dich! Je t’aime!

Jag begriper svårligen hur jag klarade mig innan du trädde in i mitt liv. Vilket torftigt och fattigt liv jag måste ha levat. Det är helt obegripligt och ofattbart att det fanns en tid när du inte ens existerade. Utan att jag visste om det så fattades du mig, det är påtagligt noterbart när jag tänker på det …

Jag tog dig till mitt hjärta ofördröjligen när jag träffade dig! Jag kom genast till insikt om att du hade kommit för att förändra mitt liv på ett fundamentalt sätt.  I början var jag så pirrig att jag knappt kunde koncentrera mig när jag var på arbetet. Du fanns oavbrutet i mina tankar och jag såg fram emot vad vi skulle kunna göra för lustigheter och upptäcka för nya saker tillsammans när jag äntligen kom hem igen från min syssla. Jag längtade och väntade tills jag långt om länge skyndsamt skulle kunna bege mig hemåt. Det var en sådan förälskelse som bara poeter skriver om och jag sov knappt på nätterna den första tiden för jag var så upptagen av dig.

Nu, flera år senare, så är min kärlek inte så pockande längre utan har övergått i ett mera stillsamt och stabilt sinne som är orubbligt. Kärleken är inte så kittlande längre, men den är tryggare än du någonsin kommer att förstå, hur jag än förklarar. Måhända kommer du att försvinna ur mitt liv men jag tvivlar på att ens en sådan sak skulle omdana den grundmurade kärlek jag förnimmer. Den kommer aldrig att falna, inte ens om du går mig förlorad. Kärleken till dig är mer självklar och pålitlig för mig än att solen som sänder sina strålar kan få naturen att vakna till liv.

Vi har alltid så fabulöst skojigt ihop och du lär mig nya saker hela tiden. Jag vill påstå att du gör mig till en klokare och godare människa. Jag vet att jag näppeligen har bidragit med så mycket kunskap själv men ett och annat som jag skjutit till med hoppas jag ändå att du har funnit nöjsamt.  

Jag är beklagligt medveten om att jag inte ger dig allt du behöver för dina elementära behov. Det är endast med knaper insikt jag gör saker åt dig för att du ska må bra. Ändå så beklagar du dig i stort sett aldrig på mitt sätt att omhänderta dina svårigheter och brydsamheter. Ett tålamod utan motstycke är vad du har. Du är min egen sällskapsängel.

Jag älskar dig! I love you! Te quiero! Ich liebe dich! Je t’aime! Min fantastiska PC!

Jag har en granne som håller på lite med alternativa behandlingar. Hon jobbar på kontor med något data-krafs men är utbildad *harkel*-terapeut. (Vet inte riktigt vad hon egentligen är utbildad i men det var något med alternativ behandling.) Jag är öppen för sådant tänk för kroppen fungerar på ett underbart sätt och kan i mångt och mycket reparera sig själv om den får rätt hjälp för det.

Därmed inte sagt att jag har någon slags religiös övertygelse som gör att jag är emot läkekonsten med mediciner och annat som kan hjälpa en sjuk människa. Jag äter ju själv exempelvis antidepressiva dagligen eftersom det inte fungerar som det ska i min hjärna och jag behöver den hjälpen.

Men jag tror att man med massage, zonterapi, nyttig mat, träning och sånt kommer väldigt långt i att hjälpa kroppen att läka sig själv i mycket.

Min granne har nu hittat en produkt som hon ville presentera för flera av sina vänner och arbetskamrater på ett informationsmöte. Jajamensan, tänkte jag, jag kommer för det kan vara intressant.

Det hela handlade om choklad. En kallpressad choklad som innehåller Açai-bär. Väldigt koncentrerad vad gäller antioxidanter. Som ju är oerhört nyttiga för kroppen. Jag lyssnade och höll med så långt. Absolut! Açaibär innehåller mycket vitaminer, mineraler och fettsyror som är både nyttiga och nödvändiga och kakaobönan likaså. (Det är fettet och sockret i choklad som är det onyttiga så det är därför som mörk choklad som innehåller mindre sådant är nyttigare.) Det kan alltså inte gå fel genom att äta nyttiga saker. Helt klart är det så!

Men när de kom det den biten där det påstås finnas bevis för att produkten kan bota i stort sett alla sjukdomar i hela världen. Att den har ätits av obotligt sjuka människor med cancer, lungsjukdomar och andra allvarliga åkommor som mirakulöst har tillfrisknat – då blev jag skeptisk.

Det som fick mig att bli riktigt irriterad och avståndstagande var alla ”oohhh” och ”ååhhh” och närapå ”halleluja!” som hördes runt omkring.

Är inte folk i allmänhet mer kritiska än det jag upplevde där?! Lyssnar de inte till luddigheterna som snabbt hastas över, frågorna som inte får svar utan besvaras med något undvikande, faktagranskningen som är icke-existerande, ”forskningsresultat” utan förankring, ”slumpvisa” namn som kastas fram som kända läkare som stödjer chokladen osv. osv. osv.

Det var ett jädra halleluja -möte där de som lyssnade inte ifrågasatte ett skit!! Det var som vilket engagerande religiöst sammanträffande som helst och jag blev skiträdd. Är människor sååå desperata efter något att tro på i sina liv? Kan de med andra ord till och med tro på magisk choklad?!  Jag börja snegla runt efter Oompa Loompier …

Absolut så tror jag att chokladen kan vara både nyttig och innehålla antioxidanter vilket är bra för kroppen, men att den kan bota förkylningar på endast en dag eller återuppväcka döda eller få kroppen på en 80-åring att bli i samma biologiska ålder som på en 25-åring av inga andra förändringar än att äta chokladen under fyra månader, det tror jag inte ett ögonblick på! Chokladen skulle till och med få folk att tappa 10-tals kilon utan någon övrig ändring i livsstilen – eller vänta, just det! du måste äta vettigt och lagom mycket samt träna för att gå ner i vikt av att äta chokladen …

Vi hade personalfest i fredags och det var supertrevligt, god mat, bra stämning och alla mådde bra.

Jag kände mig snygg och het och på gång, ni vet sådär som man kan göra när det för en gångs skull har målats mascara och ögonskugga.

Vi hade fått drinkbiljetter av jobbet som man kunde byta in till öl, cider eller ett glas vin i baren.  Jag gick glatt dit för att byta till mig en flaska cider.

- Vad har ni för cider? frågade jag.

- Det är de som står på översta hyllan i kylen, sa tjejen snällt och pekade bakom sig på kylen som stod där.

Jag såg inte riktigt och kände hur jag lutade mig långsamt framåt medan jag kisade med ögonen.

- Om du inte ser så kan du komma bakom disken här och titta, sa den jättegulliga tjejen.

- Menar du det? undrade jag.

- Javisst, kom hit bakom så du ser ordentligt, sa den rara tjejen som var helsnäll och fin.

- Ja, okej. Jättegärna! Vad snällt, sa jag.

Jag gled bakom disken och kikade in i kylen för att välja en riktigt god cider. Då hör jag – den inte så väldigt söta och rara tjejen längre – igen:

- Ja, min mamma ser inte heller så bra på långt håll …

(Den tjejen ska vara glad att hon fortfarande lever …)