Oj, vilken lättnad!

Jag har i en veckas tid slagits mot cyberskurkar. Och nu har jag vunnit!

För en vecka sedan fick jag se på mitt bankkonto på nätet att det hade dragits flera (6 stycken!) poster med pengar från mitt konto till ett spelkonto på Steam där sonen håller på och spelar. Till en summa av 4 500 surt förtjänade och skattade kronor!!!!

Shit, vad arg jag blev! Sonen – som just då var hos sin pappa – blev uppringd och talad om för att han kunde glömma alla julklappar i hela världen fram till vuxen ålder och att hans veckopeng var indragen de närmsta 500 åren!

4 500:- liksom. Nu innan jul!! Jag har i och för sig aldrig 4 500 kronor som bara ligger och inte behövs, men nu innan jul så har jag det då verkligen inte!

Jag var riktigt arg och fick prata med sonens pappa som till slut lugnade ner mig och sa att han skulle prata med sonen i lugn och ro.

Efter någon timme ringde pappan tillbaka och sa att sonen var oskyldig. De hade pratat om det hela och sonen var helt okunnig om hur man tar pengar till kontot.

Då blev jag iskall. Det var ju ännu värre! Det betyder att någon har hackat kontot och att jag verkligen inte hade någon som helst kontroll! Någon har hackat sonens spelkonto och den vägen hackat sig vidare in till mitt kontokortsnummer och sedan tagit pengar där. Fan …

Jag har sedan dess mejlat med Steam fram och tillbaka, de har spärrat spelkontot, gjort en undersökning och hittat transaktionerna som de kan se är bedrägerier och nu har jag fått reda på att jag kommer att få mina pengar tillbaka! Det kommer från inatt att ta 3-5 bankdagar, men pengarna kommer att komma tillbaka!!

Nu är det snart jul, igen!

Jag hade – när jag var ungefär mellan 18 och 20 år gammal – ett alter ego som hette Marja. Hon kom från Finland och hade en förskräcklig, finsk brytning. Hon kunde ibland bryta ut i någon fullständigt oanvändbar fras på finska när hon blev upprörd. (”Får ej övertäckas”, ”Sabla dumsnut”, ”Att vara eller inte vara, det är frågan”, ”Du blir som du gör dig” etc.)

Hon hade dessutom ett par riktigt intressanta glasögon. Det var min mammas gamla, de som min mamma hade haft när hon var ung på 50-talet, och jag hade tagit med dem till optikern där jag bett att de satte in nya glas i bågarna så att de passade in på mitt synfel. De glasögonen började som mina egna från första början men Marja tog över dem mer och mer och till slut var det bara hon som använde sig av dem.

Marja var alltid full av upptåg, roliga hyss och gillade att stå i centrum. Hon gillade att berätta hårresande historier för att roa folk och hon älskade när människor runt henne tystnade, lyssnade andäktigt på det hon sa och skrattade så de trillade omkull när hon kom till de roliga passagerna.

Marja var brutal och hämningslös när hon var ute på krogen. Hon flirtade vildare än strippor och ljög värre än sjömän. Hon var ibland inredningsarkitekt, ibland, läkare, ibland strippa, ibland kassörska på ICA. Hon hade ibland barn och ibland inte. Ibland bodde hon i kollektiv, ibland var hon ensamstående mamma, ibland var hon en stackare som hade levt ihop med en misshandlare och ibland var hon på ständig resande fot som frilansande artist. Hon brydde sig inte heller nämnvärt mycket om ifall hon blev trodd eller inte.

Marja var dock alltid väldigt noga med att inte göra människor illa. Hon gjorde sig aldrig rolig på någon annans bekostnad men hon var som en buktalardocka på det sättet att det kunde komma lite vad som helst ur hennes lilla mun …

Jag har nu i mitt (snart) fyrtiofemåriga liv märkt att Marja som varit borta – totalt borta och fullständigt glömd! – under många, många år har börjat komma tillbaka. Om än i en mer vuxen form även hon, precis som jag.

Ska jag välkomna henne eller be att hon går och dör …?!?

Igår när jag satt i godan ro på jobbet så ringde skolsköterskan på sonens skola. Hon sa att min nioåring satt hos henne, hade fått en boll på ett finger, att det inte såg så bra ut och att hon nog faktiskt rekommenderade att jag kom dit, hämtade honom och körde honom till en läkare någonstans.

Självklart rafsade jag ihop väskan med bra-att-ha-saker såsom nycklar, plånbok, mobil och … jobbschemat …???!? Jag kan inte ha tänkt rationellt …

Jag fiskade upp sonen vars vänstra lillfinger såg ut som en falukorv bredvid hans andra, mer normala, fingrar. Jag satte in honom i bilen och så körde jag till Karolinska, till Astrid Lindgrens barnakut.

Vi kom in, gick fram till disken där vi visade upp skadan och blev bedömda vilket nummer vår köplats skulle få. De tittade på sonens finger och han fick minsann komma in med en gång.

- Hjälp, då är det ju på riktigt!! tänkte jag.

Lite svettig blev jag ju över att mitt barn var skadat. Mammahjärtat bankade allt lite snabbare. Jag skrev alltså in min son samtidigt som en medicinutbildad personal tittade på sonens hand och finger. Under tiden som jag stod och rabblade namn, adress, telefonnummer och annan data så hör jag hur den medicinutbildade människan säger till min son att fingret pekar åt fel håll men att de skulle fixa det så fint, så fint.

Då började mammahjärtat att slå ännu lite snabbare. Står människan och säger att min sons finger är ur led?! Är han sjuk på allvar?! Jag som hade intalat mig själv att det var svullnaden som gjorde att fingret pekar lite utåt …

Precis i det ögonblicket får jag frågan om min sons personnummer. Allt jag kan tänka är att han är skadad, att det antagligen gör jätteont och allt jag kan komma ihåg är att:

- Det är …06 … någonting … 06 … Näe, jag vet inte, faktiskt …

Detta togs reda på genom deras databank och sonens far – det var förresten 020614 … – så till slut kunde jag skriva in min son.

Efter tre och en halv timme med röntgen i omgångar, bamsebedövning i handen och rättdragning av fingret samt gipsning mellan fingertopparna och nästan upp till armbågen av ett rött, fint gips så gick ut från akuten med ett lillfinger som både var brutet och hade hoppat ur led. Vi hade dessutom en återbesökstid på fredag och sonen kände sig skitcool med sitt gips.

I love Svensk Sjukvård!

Gud håller sin hand över barn och dårar, jag blir allt mer säker på att det är så.

I fredags hade jag en del att bära med mig till jobbet och ställde därför min bil i garaget som ligger mittemot mitt jobb. Där kan man betala 40: - och sedan stå fram till 18.00 samma dag. Skitbra att ta till de dagar som det behövs parkeras nära jobbet.

Jag stoppade in mitt kort i automaten, knappade fram för 40 kronor och tryckte för biljett. Precis som jag gjort flera gånger tidigare. Biljetten kom ut och det stod på den att jag kunde parkera till 09.39 Vafa …! Det ska ju stå 18.00

Jag blev irriterad och hittade ett telefonnummer på automaten som man ska ringa vid fel. Jo, här skulle ringas, minsann! Jag ringde och berättade för den trevliga tjejen att jag betalat 40 kronor men att det måste vara fel på automaten eftersom det stod 09.39 på biljetten – hur skulle vi lösa detta? Jag brukar ju parkera till 18.00 och jag har ju betalat 40 kronor.

Det slutade med att den trevliga tjejen knappade på sina datorer lite och sedan gav mig ett kontrollnummer som jag skulle lägga i framrutan och så kunde jag stå till 18.00

- Tack så hemskt mycket sa jag.

Jag kom sedan in på jobbet och lastade av mig vid min plats, startade datorn och gick för att hämta en kopp kaffe. Vid kaffemaskinen stod två kollegor och diskuterade. En var upprörd för att hon hade fått betala 100: - för att parkera. Bara för att det var "röd" dag, dvs. dag innan helgdag …

Det klack till i mig.

- Var står du med din bil, frågade jag?

- I garaget tvärs över gatan, svarade kollegan.

- Åh, jösses … Jag som ringde och klagade för att lappen inte visade klockan 18.00 efter 40 kronor så då fixade hon i telefonen till det och jag fick ett kontrollnummer att lägga i framrutan …

Jag insåg ännu en gång i mitt liv att om man bara låter tillräckligt säker på sin sak (eftersom jag var för korkad och okunnig för att ljuga (men vänlig mot tjejen – för det vinner man på)) så kan man övertala vem som helst att man har rätt …

Min 9-åriga son sa till mig häromdagen att han tyckte det var bra att vi hade skaffat katter. Att han tyckte de var bra husdjur.

- Mm, sa jag, visst är det trevligt?

- Ja, för vet du vad, mamma? När man sitter i soffan och inte har något att göra – då kan man ju klappa dem …

Om ni har läst min blogg ett tag, eller känner mig, så kan det inte ha undgått er att jag inte är särskilt intresserad av bilar eller heller speciellt kunnig om dem.

Se ex. http://riesling.bloggplatsen.se/2011/08/26/6112758-jadra-bil/

Den som är insatt i mina bilbravader vet alltså att min bil den senaste tiden varit lite oberäknelig och jag är inte helt nöjd med de insatser den gör. För bara några veckor sedan skulle den rackaren besiktigas också. Jag höll tummarna och hoppades lite grand att killen som besiktigade bilen skulle vara trött och inte se allt samtidigt som jag naturligtvis kände att han helt klart kunde vara uppmärksam på sånt där viktigt som broms och sånt som faktiskt är bra att det funkar. Men inget skulle glädja mig mer än om han helt slött missade sprickan i framrutan t.ex …

Tror ni att det funkade? Självklart inte. Han påtalade att några lampor var trasiga och behövde bytas (inget körförbud) att vindrutan måste bytas och visas upp igen (men inget körförbud) och så var det den där styrpillemojjen som var lös. Va???!! Styr … Det låter viktigt, sa jag. Jo, för all del, det är bra att styrningen fungerar när du kör, sa han. Får jag köra den till verkstaden, i alla fall, mumlade jag ynkligt och började planera hur mycket nudlar jag skulle behöva köpa hem för att ha råd att fixa bilen.

Det blev inte körförbud på bilen utan det räckte med ombesiktning inom 30 dagar. Phew, liksom …

Så nu har jag i tapper anda ringt till bilmeken för att be om hjälp eftersom jag är helt inkompetent på området själv. Bara kom, sa de (naturligtvis, eftersom de ska sko sig på mig, stackars, okunniga människa).

Förra veckan var jag alltså och fixade med lamporna och styrpillemojjen. Medan jag satt och väntade (Speedy – de är alldeles fantastiska!!) kom killen som mekade och bad mig komma och kika lite. Jag fick en klump i magen. Sånt kan aldrig vara goda nyheter.

Det var det inte heller. Han hade hittat en slang som låg och skavde mot däcket så det hade gått hål i den. Det är väl inte bromsvätska eller något sådant viktigt som går i den slangen, viskade jag som en rädd kanin. Nix. Det var spolarvätska, svarade han. Åhå, kände jag då. Det är därför det inte har kommit någon vätska när jag har vridit på spaken, alltså …

Självklart fanns inte en sån slang hemma så jag fick åka tillbaka i måndags för att fixa det.

Tror ni inte på f-an att det i måndags visade sig att spolarvätskepumpen hade brakat ihop? Johodå. Bara att komma tillbaka idag för att fixa den när pumpen kommit till dem.

Hejsan, här kommer jag som har klippkort här, tjoade jag när jag kom dit. (Jag är pinsamt medveten om att jag är i totalt underläge på ett sådant ställe och vill därför hålla dem vid glatt humör.) Jag vet att slangen som jag bytte i måndags kostade 600 :- allt som allt och nu skulle det fixas en pump. Det lät jättedyrt, tyckte jag. De bytte pumpen och jag glodde misstänksamt på killen som stod och liksom var chef. Verkade han inte omotiverat nöjd? Var det så illa att jag bekostade hans nya platt-TV?! Skulle han hitta någon annan slags fel som han kunde lura mig att bilen hade? Kanske behövde de byta den niohövdade slungan? Fila ner taggarna på dubbdäcken?? Laga sprickan i tratten i omkopplingen?? Rensa bäversvansen i motorn???? Jag hade gått på vad som helst eftersom jag inte kan tillräckligt för att säga emot …!!!?!!! När han sa att det kostade 600 :- idag också så var jag nära att gifta mig med honom. Bara 600 :-?? kändes i min kropp.

Med vindrutan och allt annat extrasysslande som bilen gått igenom så blev totalaffären 6 350 :- på att fixa till bilen innan ombesiktningen.

Fy fasen, jag vill bara sälja eländet och köpa en splitt ny som håller hela nybilsgarantin ut och där jag bara vinkar glatt åt besiktningsmännen för att bilen är i så fin form …

Nån som vill köpa en Peugeot som (numera) är i topptrim …?!?

Att det alltid ska vara likadant. Varje år?

I helgen var det dags att vrida tiden till vintertid. Jag har inga som helst problem med att komma ihåg det. Det har jag aldrig haft. Jag har inga problem att förstå vilket håll klockan ska vridas. Det är – och har aldrig varit – några problem. Jag behöver inte tänka att på hösten ska man ta tillbaka grillen eller liknande. Jag har aldrig haft problem med vilket håll klockan ska vridas eller vilken helg det gäller eller någonting.

Ändå händer det något jävelskap varje år …

Detta inträffade i helgen som var när vi fick vintertid:

Jag vaknade på söndagen, visste att klockan var en timme mindre än den visade. Dubbelkollade det med text-TV och ändrade sedan mitt armbandsur, klockan på den bärbara telefonen, klockan som hänger i köket – ja, alla klockor helt enkelt.

Mina barn vaknade efter ett tag och jag upplyste dem om vad klockan var och bad dem ändra sina klockor på sina rum, vilket inträffade.

Dagen flöt på och vi hade rätt tid. Kvällen kom och det blev mörkt mycket tidigare än jag var van vid. Helt enligt planen. Kvällen blev ännu senare, barnen lade sig, jag lade mig, jag ställde väckarklockan på halv sju som vanligt och somnade.

På måndag morgon så ringde klockan när den skulle och jag gick upp. Väckte min son som alltid och gick ut i köket för att fixa kaffe (vilket är fruktansvärt viktigt på morgonen!) samtidigt som jag tittade på min jobbmobil ifall jag fått något meddelande.

Men, vafa … 05.47??!? Den måste ju gå fel! Borde jag ställt om den? Jag trodde mobiler fick sin tid genom luften på något sätt. Mobilen visade att klockan var 05.47 hur stint jag än glodde på den. (Tänk också på att detta var före jag druckit kaffet.) Vänta … Vafa …! Borde inte mobilen visa en timme senare om den gick fel – inte en timme tidigare …?!?? Asså, neeejjj!! Jag kollade på väckarklockan som jättefint visade på mellan 10 och kvart i sju. Alla andra klockor i hela lägenheten visade på mellan 10 och kvart i sex!!!

Vad i helv … Jag hade glömt att ställa om väckarklockshelvetet!! Jag hade kunnat sova en timme till!!! Vet ni hur dyrbara minuterna är på morgonen?! Jag är ofta beredd att betala högt pris för att snooza i ett par minuter till. Och så jag hade kastat bort 60 stycken till ingen nytta!!!

Eller förresten, sonen blev skitnöjd som fick spela på datorn en hel timme innan skolan …

En kompis till mig satt med sin sexåriga son i bilen:

- Gaddafi sa de på radion, sa sonen.

- Vet du vem han var, frågade mamman.

- Han rymde från sitt land.

- Ja, han var en diktator. Vet du vad en diktator är?

- Nä, sa sonen.

- En som bestämmer allt i sitt land och ingen annan får bestämma något.

Det var tyst en stund och sedan kom det från sonen:

- Nästan som en förälder då.